RECENSIONER

av Sagan om Rand – landet nära tidens rand, 1:a upplagan, som gavs ut på Ord & Visor 2003.

☺Sagan om Rand – Landet Nära Tidens Rand presenterades i SVT2 Röda Rummet maj 2003.

DAST Magazine 2/2003

Cecilia Wennerström kan inte bara spela barytonsax, hon kan skriva fantasy också. Henns debutroman handlar om hur 20-åriga genetikstuderanden Petra Bravo från Enskede försöker befria magikern och shazkvinnan Vahinya ur den siste levande demonen Ramgors våld. Denne vill lära sig att skapa tidsrevor för att själv bli fri efter 300 000 år i tröstlöshet.
Wennerström har lyckats förena de senaste decenniernas fantasyer (?) till en världsbild som liknar dem men ändå har något eget och lite svenskt i botten. Vi befinner oss nära tidens ände och där blir Petra Bravo också fånge. Cecilia Wennerström har förmåga att beskriva natur som ett eget kraftcentrum men också att låta människors ångest tränga fram på ett svettigt sätt. En bra debut.

/Åsa Pettersson

Två recensioner från www.barnboken.nu :

...Jag tycker att Sagan Om Rand är en fantastisk bok. Den är aldrig förutsägbar och bjuder hela tiden på överraskningar. Det var härligt att kastas in i en helt annan värld där ingenting är omöjligt. Det enda som var tråkigt var att boken tog slut alldeles för fort (Jag hoppas på en fortsättning). Denna bok passar alla som vill uppleva ett spännande äventyr. Gillar man magi och fantasi så är detta ett utmärkt val. Boken var lätt att läsa och hade bra flyt i språket.

Edith 18 år

...Det bra sakerna med den är att handlingen är bra, för det är den. En annan bra sak var att texten var kursiverad när det var ur någon annans synvinkel än Petras.
En dålig sak till är att många beskrivningar inte blir avslutade. ...
...Den här boken är faktiskt Cecilia Wennerströms debut, så om hon skriver någon fortsättning så kan den mycket väl bli bättre, fast då måste man läsa den här först. Att jag inte gillar den kan bero på att den inte riktigt är min boksmak. Visst, den börjar med "Sagan om" som större delen av mina favoritböcker gör, men den är lite för "modern" för mig. Jag menar, det är mycket datorer och sedan så talar de mycket om ekvationer, katter och tunnelbanor.
Fast jag gillar personligheterna, man får inte veta särskilt mycket om dem, men det man får veta är bra.

Caroline 14 år

Barnens Bibliotek/Regionbiblioteket Västra Götaland:

Den bästa jag läst har jag redan berättat om - Guldkompassen.
Men det har också kommit en ganska ny svensk bok som heter Sagan om Rand av Cecilia Wennerström. Den finns i bokhandeln.
Boken handlar om en flicka som genom en glipa i tiden hamnar i en annan värld. Där blir hon indragen i en massa äventyr.
Jag tyckte den var mycket spännande och om du läst Sagan om ringen så klarar du den här också.

/ Katarina Dorbell

Brev från en ung läsare:

...Vilken fantasi!! Helt fantastiskt. Jag hade lite svårt att komma in  i den, det hände så mycket, men när jag väl var inne i den så var det mycket  underhållande läsning. Det var intressanta figurer och mystisk handling. Den  enda synpunkten jag har, är att jag tyckte att det gick lite för lätt för  Petra ibland. Hon hade alltid sakerna på rätt ställe osv. Jag hade tyckt att det skulle blivit aningen mer spännande om hon hade fått det lite svårare.

/Rosanna, 18.

Recension från www.bulldozer.nu :

Petra Bravo, en högskolestuderande tjej från Enskede, dras en natt in i en märklig spricka i luften. På ett ögonblick transporteras hon bortom vanlig tid och rum till Landet nära tidens rand, eller som innevånarna kort och gott kallar det, Rand.
Det är ett land under belägring. Demonen Ramgor har återvänt från sin långa förvisning och försöker nu skada landet genom att återuppväcka myter och legender.

Petra, som är en rask tjej, finner sig oerhört snabbt i situationen och börjar dela ut hjältedåd till höger och vänster. Tillsammans med magistudenterna Shaz Vahinya och Rävman Aerwinwath ger hon sig ut i den viskande skogen för att läsa ord av tystnad över vindungarna som hotar förstöra landet. Petra kan nämligen, i egenskap av inte tillhörande Rand, färdas i de zoner av myter och legender som Ramgor släppt in.

Det här är upptakten till en berättelse, som stundvis är underhållande och spännande, men genomgående lider av att den påminner mig enormt mycket om andra fantasy-berättelser. Jag har svårt att sätta fingret på det men i själva grundberättelsen läser jag ekon av såväl Maria Gripes "Klockornas Tid" som Michael Endes "Den oändliga historien" eller Alexander Loyds böcker om Taran. Sällskap som förpliktigar, onekligen. Dessvärre lever inte Cecilia Wennerström riktigt upp till föregångarnas nivåer.

"Sagan om Rand" är en bra ungdomsbok och har en tydlig berättarglädje som tyder på en kärlek till genren. Men den lider av något, knappt beskrivbart, en känsla av att allt det här är konstigt.

Det här är utanförskapsfantasy, en genre där protagonisten kommer in utifrån eller inget vet om hur världen fungerar. Läsarens känsla av utanförskap möts med, och vadderas av, huvudpersonens känsla av att inte höra till.
Det här är ett grepp som allt för ofta tas till när författaren inte riktigt vågar lita till sin förmåga att upphäva misstron hos läsaren. Istället skall vi invaggas i säkerhet av att författaren presenterar sin värld som "konstig":
"De konstiga varelserna utförde märkliga handlingar framför en egendomlig maskin…" är en ganska så god sammanfattning av utanförskapsfantasyn.
Nu är inte det här någon egentlig brist hos en berättelse, utanförskapsfantay har en lång och stolt tradition i böcker som Stephen Donaldsons krönikor om Thomas Covenant "Den klentrogne", Bertil Mårtenssons "Maktens vägar", C S Lewis böcker om landet Narnia och även Astrid Lindgrens "Bröderna Lejonhjärta" och "Mio min Mio".

Problemet hos Wennerström är att hon inte riktigt vågar tro på hållbarheten i den värld och de folkslag hon skapat. Istället får bokens huvudperson, Petra Bravo, hela tiden kommentera saker i stil med:
"De flesta husen var vitrappade stenhus med halmtak och en välskött liten rabatt utanför som i en engelsk by på landsbygden. Det fanns visserligen undantag, för några hus såg ut som stora skatbon och liknade överhuvudtaget ingenting jag sett förut."

Meningen är förmodligen att frammana en bild av landet Rand som något märkvärdigt och exotiskt, men greppet går för långt och istället lämnas läsaren med en känsla av att det är för exotiskt. Det blir till en saga, något som bara kan existera mellan bladen i en bok.
Vän av ordning kan här argumentera att det ju faktiskt är fantasy det rör sig om och att det ju uppenbarligen är en saga, men de bästa sagorna är ju sådana att man kan tro på dem om man vill. De börjar "En gång för länge sedan" inte "En gång på den tiden då allt var underligt".

Ändock visar "Sagan om Rand" och dess författare ett visst löfte och jag ser fram emot kommande böcker av Wennerström, särskilt ifall hon får större tilltro till materialets trollkraft.

/Harald Åberg 
 

Omdömen från Bibliotekstjänst:

Cecilia Wennerström, född 1947, är jazzmusiker, kompositör och arrangör. Egna sångtexter med fantasymotiv bildar utgångspunkt för debutboken Sagan om Rand. En uppslagsrik historia i jagform om den 20-åriga genetikstuderande Petra Bravos andra resa genom tidsreva till landet som befolkas av märkliga figurer, och liksom vår värld hotas av ondskans distributör demonen Ramgor. Det är högt tempo, ibland i ganska rapsodiskt framställda episoder, med magikern shazkvinnan Vahinya, Petras vän, som god utsatt motpol. Äventyren är inte enbart av traditionell heroisk natur med magiska inslag, utan även modern teknik används i Rand. Författaren är väl förtrogen med genren och vågar ta ut svängarna i sin sagovärlds växlande landskap. - Gunnel Enby.

Jazzmusikern Cecilia Wennerströms debutroman är en fantasybok om kampen mellan det onda och det goda. Den 20-åriga genetikstuderande Petra Bravo stiger in i en tidsreva och lär känna magikern Vahinya i en annan dimension. Den onde Ramgor tar Petra som gisslan för att tvinga Vahinya att göra en tidsreva, genom vilken han själv kan gå in i människornas värld och störta den. Personskildringen av de olika figurerna - shazer, jimbugar, rävmän m.fl. är utförlig, likaså miljöbeskrivningarna i de olika världarna, men desta vagare är beskrivningen av huvudpersonen Petra Bravo. Språket är varierat, men egennamnen något tillkrånglade med onödig anglosaxisk klang, t.ex. Aerwinwath, Winny-Vanna-Ye, vilket stör läsningen. Appendixet med karta och personbeskrivning borde ha lagts i bokens främre del. Kanske är det de få sidorna, med fantasygenrens mått mätt, som gör att boken inte når den spänningsnivå den kunde ha gjort. - Kristina Rydälv Kåreby.

Ytterligare en lektör har bedömt boken. Cecilia Wennerströms debutbok är ett ambitiöst försök att gestalta människans benägenhet till ondska. Tyvärr har blandningen av vardagsrealism, i skildringen av huvudpersonens liv i Enskedevillan och hennes fantastiska resor genom tidsrevor, blivit föga engagerande. Skildringen är mångordig och omständlig. Språket är mycket ojämnt: bitvis högtravande, bitvis nästan platt. Fantasygenrens evigt pågående kamp mellan ont och gott blir här aldrig spännande, eftersom magin mestadels försvinner i utförliga beskrivningar. - Karin Engvén.

Recension från Dalademokraten:

Svårt att följa med i improvisationerna

Ta klivet genom tidsrevan och följ med på promenaden i Viskningarnas skog. Kanske möter du katten Sabina Kvällsmoln eller den unga kvinnliga magikern Vahinya som är ute på morronpromenad i Rand.
   Det och mycket mycket annat fantasifullt kan hända i Sagan om Rand - landet nära tidens rand (Ord & visor) av Cecilia Wennerström.
   Huvudperon är genetikstuderande Petra Bravo som bakom knuten vid sin villa i Enskede har upptäckt en tidsreva. Klivet in genom den blir synnerligen dramatisk - ett kliv in i en tillvaro utan varesig tid eller rum.
   Där möter hon gnomer, ghamer, jimbugar, rävmän och rönnkvinnor som efter sina minst trehundratusenåriga liv börjat tröttna, på både varandra och den enahanda tillvaron i landet Rand.
   I och med bekantskapen med Petra Bravo finner de en möjlighet att gå in i människornas värld och störta den i kaos...
   Sagan om Rand är Cecilia Wennerströms debut som författare. Tidigare har hon helt ägnat sig åt ett annat uttryckssätt - nämligen musiken. Hon är framstående jazzmusiker sedan många år tillbaka. Har bl a synts och hörts i Kurt Olssons damorkester med sin barytonsaxofon.
   Tanken kommer osökt. Musiker har normalt noter att förlita sig till men i solon svävar de ut i mer eller mindre fantasifulla improvisationer. Har månne debuterande författarinnan känt sig för låst av notstället och valt att verbalt hänge sig åt en improvisation?
   Personligen måste jag erkänna att jag har lite svårt att hänga med till Rand. Men det kan bero på att jag levt alltför länge efter klockan och i en mera påtaglig tillvaro.
   LARS-ERIK LARZON

Här blir det giftigt värre - Agneta Edwards i Helsingborgs Dagblad hakar (till min förvåning) bl.a upp sig på att landet heter Rand som en förkortning av Landet Nära Tidens Rand:

...Det är oklart om Wennerström tänker sig en vuxen eller yngre publik, det finns ibland en moralpedagogisk ton, som möjligen antyder det senare, och etiska och ekologiska tankar som känns påklistrade.

Fantasykonceptet kan varieras i det oändliga utan att - åtminstone för den som gillar genren, som jag helhjärtat gör - bli tjatigt, om det är välskrivet vill säga.

Det finns många variabler att spela med, intressanta världsbyggen att göra, miljöer och personer att beskriva, och konflikten mellan gott och ont är tidlös och kan ta sig allehanda former. Här har jag dock svårt att finna något som tilltalar mig, mer än möjligen de hyfsat originella namnen på de främmande folkslagen och gestalterna. Människorna däremot heter sådant som Benny Båghe, Sussie Stark och Tom Trygg, jag undrar ibland om författaren driver med mig, visst var Benny en skojare och Tom blir en god sambo och Petra Bravo en hjältinna, men inget annat tyder på att boken är skriven som satir eller pastisch. Och landet Rand heter säkert just Rand eftersom det ligger nära tidens rand, men att ha det både i huvud- och undertitel är väl fantasilöst.

 Och särskilt fantasieggande är boken inte heller. Jag får ingen riktig ordning på intrigen, personerna övertygar och engagerar inte, scener som borde varit spännande känns likgiltiga. Det finns en redovisande ton i jag-berättandet, en onödigt svår position att välja i en historia med mycket miljö och action, innerligheten det kunde medfört finns inte, i stället blir det lätt komiskt när Petra beskriver sina egna känslor "utan att kunna hindra min röst från att darra lätt trots att jag försökte låta oberörd".

Tillsammans med övertydligheten i meningar som "den förkroppsligade lusten att förstöra" och det uppstyltade språket med meningar som "Efter att ha yttrat dessa infamt elaka ord..." blir det för mycket. Jag tappar hela tiden intresset, tar mig efter många omstarter till sist igenom boken, men det var segt.

Agneta Edwards

Och här kommer nästa ordentliga snyting från Norra Västerbottens Tidning, tyvärr saknas skribentens namn på internetdokumentet:

Hur tråkig som helst 

I en annan dimension, vid tidens rand, bor ett folkslag som kan behärska tidsrevor. Dessa används för att flytta sig mellan dimensioner. En dag när Petra Bravo precis haft en mardröm, vaknar hon av ett ljus bredvid sin säng.

Något spänd går hon in i det och på andra sidan väntar en hel värld med mer kärlek och kunskap än människor någonsin skulle kunna nå upp till. Tyvärr har världen sina dolda sidor och tidsrevan visar sig vara första delen i ett långt livsfarligt äventyr för Petra.

Sagan om Rand är ärligt talat hur tråkig som helst. Beskrivningarna är livlösa, karaktärerna saknar personlighet och romanen framkallar inga känslor förutom trötthet. Texten är dock väldigt lättläst, men det är också det enda positiva man kan säga om den här boken.

/Norra Västerbottens Tidning